Rapport ID: 957
Datum: 2011-06-15
Fiskare: Kaparn och Rob
Plats: Sjö
Fiskesätt: Mete
Väder: växlande molnighet, någon regnskur, vindstilla
Lufttemperatur: +10 - +18
Vattentemperatur: i.u
Fångst:

Kaparn: 1 karp vikt 7.3 kg (personbästa)

Rob: -

Kommentarer:
Kaparn kommenterar...

Rob lyckades till slut att lura med undertecknad på ett renodlat karpfiske. Efter bara några timmars fiske så vrålar ett larm på ett av mina spön. Jag sitter vid spöna och greppar spöet direkt. Jag tar några vevtag och rullens broms kopplas i. Fisken tar ingen notis om detta; den fortsätter sin vansinniga rusning och jag kan bara stå där och vänta på att den ska stanna. Efter att ha tagit 50 - 80 meter lina trots nästan full broms så stannar den. Jag vinner 40 meter lina och fisken tar tillbaka 30 i nästa rusning. Den går fast i näckrosor men jag får loss den. Jag får in 20 meter lina och fisken tar tillbaka lika mycket. Sådär håller vi på i vad som känns som en evighet men förmodligen rör det sig om 5 eller 10 minuter.
Fisken börjar till slut att visa de första tecknen på trötthet och jag får in den närmare och närmare. Plötsligt känner jag hur linan går emot något på botten och det tar tvärstopp. Fisken sitter på i några sekunder till sen blir det slakt. Jag yttrar några ord som inte kan nämnas här, vevar hem och kan konstatera att tafsen gått av, förmodligen mot ett träd. Jag svär igen, kastar in spöet i skogen och sätter mig resignerat ned i stolen med hög puls och adrenalinet forsande genom kroppen och funderar på hur stor den var. Jag vill skrika ut min ilska eller slå sönder något men jag behärskar mig. Rob säger några tröstande ord medan han hämtar spöet och knyter på en ny tafs. Jag vill åka hem och aldrig mer fiska karp. Om och om igen säger jag:
"Inte rättvist, det är fan inte rättvist, fy fan så orättvist..."
Jag sitter i stolen några timmar till innan jag kryper in i bivvyn och slickar mina sår. Efter någon timme så somnar jag.

Det är tidig eftermiddag när jag vaknar. Rob ligger bredvid mig och sover djupt. Han andas tungt. Jag ligger och grubblar över den tappade fisken. Det börjar duggregna och jag suckar djupt. Det går någon timme. Rob snarkar och sover fortfarande när ett larm drar igång. Min 130 kilo tunga kropp borde inte vara kapabel till att studsa upp och över Rob men den gör det. Jag vrålar rakt ut:
"FISK!!!" och stormar ut ur bivvyn iförd endast raggsockor och kalsonger.
"Vilken jävla syn!" tänker jag innan jag greppar spöet då det är på ett av mina spön det huggit igen. Den här fisken beter sig ungefär likadant som den förra men den är inte lika stark och rusningarna är inte lika långa. Rob har kommit ut ur bivvyn och står redo med håven. Efter ungefär fem minuters kamp så har jag fisken nära men fisken är inte redo att ge upp ännu. Den tar sikte mot ett nedfallet träd och rusar rakt in i det och går fast. Jag hinner bara tänka:
"Nu går det åt helvete igen!" när Rob i en heroisk insats vräker sig ut i vattnet och simmar/kravlar/klättrar sig fram mot fisken. På något underligt sätt lyckas han håva den och vi kan jubla.
Där står vi. Två halvnakna vuxna karlar och kramar om varandra. Rob håller fisken i håven medan jag får på mig lite kläder så att vi kan ta några bilder utan att riskera att den som eventuellt ser bilderna får hjärtattack.
Vi väger fisken till 7.3 kg och det utgör således nytt personbästa för mig.
Jag sätter ner fisken i vattnet och det tar bara ett par sekunder innan den med ett mäktigt slag med stjärtfenan blöter ned mig och simmar iväg ut i sjön.
Resten av dagen går utan att något särskilt händer och runt midnatt somnar vi i bivvyn.

Stort tack till Rob. Du är King.

100% C&R idag med...
/Kaparn