Rapport ID: 471
Datum: 2009-01-22
Fiskare: Rob och Klas
Plats: Thailand
Fiskesätt: Mete
Väder: Sol, svag vind
Lufttemperatur: +35
Fångst:
Rob: 1 Sailfish
Klas: -

Vi följer efter At (som är vår guide) genom den minst sagt sunkiga bebyggelsen här på Phi Phi Don. Tsunamin tog väldigt hårt här på ön och thailändarna har byggt upp sina hem med bråtet som blivit kvar efter förödelsen. Solen har precis börjat gå upp över horisonten när vi kommer ner till Ats longtailbåt. På denna udda farkost ska vi bedriva någon form av big game fiske. Vi åker med full gas ut mot öppna vattenvidder. At stannar helt plötsligt och ger oss varsina revar med något som påminner om ett strömmingstackel i änden. Inom en timme så har vi lyckats fiska upp ett gäng mindre tonfiskar. Färden går vidare långt ut till havs där den planerade fiskeplatsen ligger. Med tecken språk och några tappra försök med någon form av engelska så förstår jag att vi ligger över en stor grynna. At är nämligen inte så kunnig på det engelska språket och att förstå vad han vill säga är näst intill omöjligt.
Vår guide trär igenom en stor enkelkrok genom ryggen på den vilt sprattlande betesfisken och kastar den överbord. Som flöte använder han en stor frigolitbit som bär iväg i en jäkla fart, säkert sjuttio meter rakt utifrån båten innan bromsen dras åt på rullen. Samma procedur utförs med spö två. Här ligger vi och guppar i närmare fyra timmar med total koncentration på de två flötena då plötsligt ett av dem drar iväg i sidled. Jag studsar upp och skriker:
”Nu jävlar!”
Min bror Klas vaknar upp ur sin sömn, då han tydligen somnat. At förklarar på något blandat språk att det bara är betesfisken som fått rycket. Känner hur luften går ur mig, men då pekar han ut mot havet och säger:
”Jump, jump!”
Ungefär hundra meter från båten ser jag en fisk som är större en någon annan jag sett tidigare och som hoppar med hela sin kropp ovanför vattenytan.
”Sailfish?” , säger jag frågande.
At bara nickar med ett brett leende. Då, bara några tiotals meter från båten, ser vi fiskar i kilosklassen hoppa i panik. Efter dem ser man kraftiga virvlar. Jakten fortsätter rakt mot våra beten. Pulsen stiger och jag är helt hundra på att vad som än simmar där borta så kommer det att ta vårt bete. Men ingenting händer, absolut ingenting och timmarna bara rullar iväg.
Det har säkert gått fem timmar till i trettiofem graders värme. Det känns som om jag väger ett ton, hoppet om att få drilla en av havets jägare har totalt lämnat mig. Längst bak i båten ligger guiden och sover och Klas ligger ner i någon form av dvala. Jag skakar liv i dem och säger att dagen är slut.
Klas och At börjar veva in ett varsitt spö. Då, helt från ingenstans, hoppar det en sailfish som roterar i luften. Den hinner knappt landa innan den är i luften i nästa hopp. Ordagrant så flyger fisken förbi precis framför båten. Totalt kaos bryter ut då jag förstår att den har tagit något av våra beten. Jag ser att Klas spole står stilla när han vevar.
”Dra åt bromsen, dra åt bromsen det är du som har den på!” skriker jag.
Han gör som jag säger och lyckas plocka lina, upp kommer ett trassel betena har gått ihop. Då ser jag att linan på guidens spö fräser i ytan då den spänns upp mot fisken. Jag kastar mig fram och sliter spöet ur nävarna på honom och jag får kontakt med fisken. Linan bara sprutar ur rullen. Ungefär hundrafemtio meter från båten ser jag något stort hoppa. Samtidigt som linan minskar på spolen så lyckas At att starta motorn. Vi kör ifatt fisken och ställer oss rakt ovanför den. Jag sätter in all press jag orkar och vad grejorna håller för. Så står jag i tio minuter med konstant press samtidigt som vi åker med motor åt samma håll som fisken simmar. Då och då tar fisken några meter lina, jag hör mig själv tala. Exakt vad jag säger eller gör vet jag inte. Har total fiskefrossa, armarna värker av den starkaste fisk jag någonsin känt på i hela mitt liv. Hur lång tid som gått vet jag inte, fisken närmar sig ytan och den börjar bli riktigt trött. Samtidigt som den bryter ytan så gaffar At fisken och vräker den med hela sin kroppstyngd över relingen. Jag skriker rakt ut, kramar om min bror och guiden i total lycka. Jag sätter mig framför den och lyfter den i mina armar, känner hur fiskens muskulösa kropp pulserar i min famn. Stjärtfenan hänger utanför kanten på båten och jag inser hur stor den är. Den blöder kraftigt från gälarna och dör omgående. Samtidigt som jag är väldigt lycklig så känns det ändå tungt att fisken är död.
Jag tänker på det som Kaparn brukar säga, det som han kallar för ”olycksfall i arbetet”. Det är precis vad det är, en olycka i en av de lyckligaste stunderna i mitt liv som sportfiskare.
I hamnen tar vi några sista bilder innan jag skänker bort fisken till At. Den motsvarar förmodligen en månadslön för honom. På så sätt så känns det som att fiskens liv inte var förgäves.
//Rob