Rapport ID: 316
Datum: 2007-11-24
Fiskare: Kaparn, Rob och Pepson
Plats: Långsvan
Fiskesätt: Trolling
Väder: fm: sol, svag vind omkring nordväst em: mulet, svag vind omkring sydväst
Lufttemperatur: -6 - -3
Vattentemperatur: 2.2 – 2.7
Fångst:

Kaparn:
1 st gädda vikt 13.2 kg (114 cm) NYTT PERSONBÄSTA OCH NYTT TEAMREKORD!

Rob: -

Pepson: -

Kommentarer:
Kaparn kommenterar…
Det är helg igen men Kung Bore gör sitt bästa för att sätta stopp för fisket. När jag, mycket tidigt på morgonen, tittar på termometern visar den minus sex grader. Jag hatar minusgrader. Minusgrader betyder is och is betyder inget fiske eftersom jag har slutat med isfisket av flera orsaker.
För det första tycker jag att det är tråkigt.
För det andra är det svårt med C&R när det är kallt. Fisken blir snabbt blind av minusgrader.
För det tredje tar händerna mycket stryk av den kalla luften. Reumatism tilltalar mig inte.
För det fjärde brukar jag vila från fisket, styrketräna och i viss mån upprätthålla de få sociala kontakter jag har kvar under vintern. Och så vidare och så vidare… Jag mumlar således svavelosande eder efter att ha tittat på termometern. Jag ringer Rob.
”Ja morsan och farsan sa att de hade åtta minus hos sig…” berättar han. (Robs föräldrar bor i Köping de med)
”Det kanske är varmare vid vattnet? Vattnet borde ju värma lite och blir det sol borde ju den värma lite också…” säger jag.
”Ja kanske” svarar min svåger.
”Vi gör ett försök. Går det inte att fiska för att grejerna fryser till is så får vi väl åka hem.” säger jag.
”Ok…” svarar Rob.
Det tar en kvart bara att komma in i bilen. Rutorna är täckta av tjock is och alla lås har fryst. Det är nära att jag tappar tålamodet och jag funderar allvarligt på att slå in en ruta med armbågen när Rob dyker upp. Han hjälper mig att skrapa is från rutorna. Jag eldar med en cigarett-tändare på nyckeln för att värma den i hopp om att den ska bli så varm så den smälter isen i låset till bilen. Jag bränner mig på tummen, det svider och jag svär svårt. Jag trycker tummen mot låset för att kyla av den och samtidigt tina upp låset. Till slut lyckas jag vrida om nyckeln i låset men när jag försöker öppna dörren så är det stopp. Hela dörren verkar ha fryst fast i bilen. Min mattelärare på gymnasiet sa ofta:
”Går det inte med lite våld så går det alltid med mer.”
Jag agerar utifrån detta citat och sliter i bilens dörrhandtag av alla krafter. Jag räknar med att få handtaget i handen men tyskarna verkar kunna bygga starka handtag och dörren går med ett knakande upp. Det är nära att jag åker i backen när dörren flyger upp. Rob försöker öppna dörren på passagerarsidan.
”Det går inte. Den sitter fast.” säger Rob.
Jag vräker mig in i bilen och drar i spaken som ska öppna dörren. Rob sliter utifrån utan framgång. Jag väger 108 kilo i kalsonger och jag använder en stor del av dessa kilon till att öppna dörren inifrån. Rob flinar när dörren flyger upp. Jag svär igen över is och minusgrader och säger:
”Det var sju plusgrader igår eftermiddag. Tolv timmar senare är det sju minus? Vad fan är det frågan om?!”
Bilens V6:a startar som tur är direkt. Vi hämtar båten och därefter Pepson. Vi är sena men Pepson säger inget om det. Han förstår säkert varför. Det är som vanligt ganska tyst i bilen under vår färd mot vattnet. Väl framme så ligger det en del is inne vid land. Jag blänger på den och hade jag kunnat hata bort is så hade det varit gjort snabbt. Rob går ner och stampar på den och den går sönder ganska enkelt. Inom kort är vi på vattnet.
Det är besvärligt att trolla när det är minusgrader. Vatten, som jag annars älskar, blir besvärligt när det är minusgrader eftersom det förvandlas till det som jag hatar mest. Is. Linor som annars är mjuka och fina fryser och blir stela som ståltråd. Rullar som normalt går mjukt som smör blir helt plötsligt kaffekvarnar. Vatten, hur lite det än är, i båten fryser till is och blir livsfarligt halt. Risken att halka är stor.
”Man ska egentligen inte fiska när det är minusgrader…” tänker jag för mig själv.
Men samtidigt så är denna tid kanske årets bästa för stor gädda. Gäddan på 12.5 kg som vi fick nyligen är ett bevis för det och vankas det stor gädda ja då är man beredd att utstå en hel del.
”Vi kommer att få hemorrojder, och urinvägsinfektion av det här. Kanske lunginflammation också…” säger jag och flinar.
Pepson och Rob skrattar. Vi bestämmer att vi ska ta kort på röven på den som får hemorrojder och lägga ut på hemsidan ihop med en bild på en stor gädda och skriva som bildtext:
”Detta är priset man får betala för att få en stor gädda!”
Vi garvar och jag tar en macka. Den är nästan djupfryst. Jag suckar tungt.
”Tur man har tänder…” tänker jag för mig själv och tuggar som en rabiessmittad.
Timmarna går och inget händer. De flesta skulle kanske tycka att det känns ”trögt” eller ”ohett”. Jag tycker tvärtom. Inga små gäddor betyder större chans att få en stor för mig. Jag knappar på GPS:en och den säger ”Mycket bra fiske”. Extra bra mellan 10.00 och 12.00. Jag berättar detta för min besättning som bara nickar till svar. GPS:en grundar sina ”spådomar” på hur månen står. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om det. Är det bara gammalt skrock eller finns det en vetenskaplig förklaring till det? Jag vet inte.
Det närmar sig lunch och slutet av GPS:ens ”hetaste period” när ett babords-spö plötsligt niger för ett hårt hugg. Jag greppar spöet, sätter press och utbrister:
”Ja! Jajemen!”
Det är tung-sug i spöet och till en början vinner jag ingen lina. Jag drar på mer broms och sen brottar jag på fisken så mycket jag törs. Jag ”pumpar” med spöet och vinner nu lina. Under tiden gör min trogna besättning det de ska: De river hem övriga spön och Pepson startar därefter den digitala videokameran.
Det är svårt att känna hur stor en fisk är när den är ute på ett par hundra fots lina. En felkrokad femkilos kan kännas som en tioplussare och en tolvkilos som simmar med kan kännas som en stökig sjukilos. När Pepson får igång kameran har jag fortfarande 130 fot lina ute och jag mumlar något i stil med:
”Ja den är inte dum… Om den är rätt krokad… Det är tungt…”
Utrustningen är kraftfull. Spö, rulle, lina, krokar, fjäderringar, beteslås, tafsmaterial. Allt är anpassat efter stor och stark fisk. Jag känner mig trygg och drillar med självförtroende. Det enda orosmomentet är att det bokstavligt talat sprutar is av rullen och linan när jag vevar hem. Skulle något fastna vore det förödande. Men rullen är stark och jag vinner lina. Vi börjar spekulera om att den kanske inte är så stor, kanske bara felkrokad. Det tar några minuter innan vi får se den i ytan.
”Den där ryggen såg inte liten ut…” säger jag.
Rob vill inte håva, han tycker att han inte kan det tillräckligt bra. Det tunga ansvaret ligger hos Pepson. Rob tar över videokameran och gäddan närmar sig båten. Den ruskar på skallen så vattnet stänker och först nu börjar vi inse att den är riktigt stor och både jag och Rob är nervösa och pratar i mun på varandra. Pepson är som en järnspis och han säger som vanligt inte mycket. Han gör sig redo med håven. Vi ser att fisken sitter bra krokad men de sista metrarna lina är svåra att få hem. Fisken försöker rusa men det kalla vattnet har tagit ut sin rätt. Pepson lägger ur motorns växel och jag sätter in sista stöten. Pepson ska precis håva men gäddan har andra planer.
”Akta, akta!” nästan skriker jag då jag är rädd för att en krok ska fastna i håvgarnet, något som helt säkert skulle få till följd att fisken sliter sig loss. Pepson avbryter blixtsnabbt håvningsförsöket. Några nervpåfrestande sekunder senare är fisken i rätt läge och Pepson gör allt rätt. Gäddan glider in i det mjuka knutlösa håvgarnet. Vi vrålar alla rakt ut.
”Åh fy fan det är 13 kilo!” tjoar Rob.
Jag kan inte fatta att det är sant och tjoar något i stil med:
”Nej den är för kort, nej den är för kort!”
Även Pepson visar känslor och utbrister:
”Kolla magen på den!”
”Det är den mest ryggbreda gädda jag har sett i hela mitt liv!” tjoar Rob.
”Det är tretton, det är tretton, det är tretton! Åh fy fan det kan vara fjorton!” tjoar min svåger.
Jag minns inte mycket av konversationen men den digitala videokameran registrerar allt.
”Den är för kort, den är för kort!” tjoar jag igen.
Det är kallt i luften och vi vet att vi måste skynda oss med dokumentationen. Gäddan förpassas snabbt till en blöt IKEA-kasse.
Den första vågen, en kontrollvägd digitalvåg visar 13.5 kg med kasse. Den andra vågen, en kontrollvägd fjädervåg av märket Super Samson visar även den 13.5 kg. Vi kan därmed fastställa fiskens vikt till 13.2 kilo och undertecknad tjoar:
”Och Teamrekordet på gädda är hos Kaparn igen!” samtidigt som jag skrattar som en tokig.
Det är en fantastisk fisk och jag skulle vilja gå iland för att fotografera den men det är minusgrader och fiskar är som bekant inte skapta för att vistas i sådana temperaturer. Pepson filmar och frågar:
”Hur känns det Kaparn?”
”Jag… Jag kan inte fatta det…” stammar jag fram samtidigt som jag håller grisen i min famn.
Rob tar några snabba kort på den innan jag sätter ner den i vattnet. Jag ser blod i vattnet och blir orolig. Men efter att ha kontrollerat min högerhand som svider kan jag med ett leende konstatera att det är jag som blöder och inte fisken. Med ett kraftfullt slag med stjärtfenan simmar hon tillbaka ner i djupet och försvinner. Den lycka jag känner går inte att beskriva med ord.
”Till våren kan hon väga över fjorton…” säger jag tror jag.
”Kanske femton…” svarar Rob om jag minns rätt.
Robs teamrekord på gädda höll en vecka konstaterar vi och skrattar. Jag har en känsla av att mitt nya teamrekord på gädda inte kommer att hålla särskilt länge…
100% C&R idag med…
Kaparn