Rapport ID: 166
Datum: 2006-12-24
Fiskare: Kaparn och Adde
Plats: Vatten
Fiskesätt: Trolling
Väder: soligt, mycket svag nordvästlig vind
Lufttemperatur: +2
Vattentemperatur: 1.5
Fångst:
Kaparn:
1 st gädda. Vikt: 12.1 kg (112 cm)
NYTT PERSONBÄSTA, NYTT TEAMREKORD OCH STORFISKREG!

Adde: -

Kommentarer:
Kaparn kommenterar…
De senaste åren har präglats av fiske efter stor gädda och jag sa när jag var runt 20 år:
”Innan jag fyller 30 ska jag ha en gädda över 10 kilo.”
Det visade sig för svårt (jag fyllde 30 i år) trots att de sista två åren har ägnats åt ett nästan fanatiskt fiske efter ”tian”. På två år handlar det om över tusen timmar som jag har riktat mot stor gädda. Till slut knäckte vi koden på ett vatten och min svåger/teamkamrat Rob fick sin tia för ett par veckor sedan, (se rapport från 2006-12-09), och som en fiskekamrat sa då:
”Nu har ni fått er första tia. Nu kommer det att komma fler ska du se.”
Jag höll med om det men inte fan trodde jag att den skulle komma så här snart…

Jag är inte mycket för att fira eller att delta i storhelger, födelsedagar, bröllop, dop, traditioner, middagar eller annat socialt umgänge. De tillhör alla samma kategori och i brist på bättre ord definerar jag det så här:
”Skitgrejer. Trams. Totalt onödiga saker som de flesta inte vill göra men som de gör för att andra tycker att de ska göra det, som dödar ens frihet och tar bort en människas fria vilja och som slutligen gör honom/henne till en träl. En slav, en livegen stackare som gör som han/hon blir tillsagd.”
Som en fiskekamrat tydligt förklarade för mig när jag frågade varför han inte ägnade mer tid åt fisket:
”Det finns sociala ramar som medför begränsningar för när och hur ofta man kan fiska.”
Jag håller inte med om ovanstående citat. Det enda som begränsar min tid är mitt arbete, för arbeta måste man göra. All tid förutom arbetstid är potentiell fisketid och ingen annan än jag bestämmer när jag ska fiska, och uppriktigt sagt så skiter jag fullständigt i vad andra tycker om det. Det kan låta hårt och okänsligt men jag vet vad jag vill med mitt liv och därför känns mina prioriteringar enkla.
Jag har under de senaste veckorna flera gånger sagt:
”Är det plusgrader på julafton så ska jag åka ut och fiska. Jag ska ta en julgris. Är det någon som ska med?”
Även om jag själv inte firar jul så förstår och respekterar jag att andra gör det. Adde anmäler sig dock till att fiska den 24/12 och det känns bra. Vi har ett starkt och lojalt Team med medlemmar som fiskar på julafton.
Nu ska julgrisen fångas…

Det är tidig julaftonsmorgon och jag snubblar över hundleksaker när jag tar mig ur sängen och vidare genom lägenhetens kompakta mörker. Jag är fruktansvärt trött och är blåslagen efter gårdagens händelser. Jag har blåmärken på åtskilliga ställen, har sträckt mig i ljumsken, slitit sönder min bästa flytoverall, dragit sönder ett muskelfäste i ryggen och det gör ont i lungorna när jag andas djupt. Jag åtgärdar detta med värktabletter, smärtstillande salva och använder en annan flytoverall (jag har tre stycken) idag.
Adde är redan på plats på parkeringen. Jag använder en fyrhjulsdriven (Quattro) Audi avant (kombi) som trailer-bil och jag rekommenderar den varmt till alla som åker mycket med båt på släp (trailer). De finns med lite olika motorer. Jag använder 2.8 liters motorn och är nöjd med den. Den har bra vridmoment även på låga varv, något som är väldigt bra när man ska traila upp nästan ett ton båt och trailer ur vattnet. Fyrhjulsdriften (Quattro) är väl beprövad (Audi har tillverkat fyrhjulsdrift i över 20 år) och ligger i hela tiden. Jag tycker det är bra. Enda nackdelen med stor motor och ständig fyrhjulsdrift är, som jag ser det, bensinförbrukningen. Bilen drar 1.2 – 1.5 liter milen med båten på släp.
V6:an startar utan problem, vi hämtar båten och vi åker mot dagens fiskevatten. Jag föredrar att inte prata så mycket när jag kör bil genom mörkret men Adde pratar på som aldrig förr. Han håller (trots sina 18 år) ett föredrag som handlar om hans sexuella utsvävningar som jag inte tänker gå in närmare på. Jag lyssnar med ett halvt öra och fokuserar mig på bilkörningen eftersom jag inte har samma intresse för ämnet som min unge vapendragare.
Det börjar ljusna när vi närmar oss vårt mål. Jag är seg i kroppen och varje rörelse jag gör orsakar smärta någonstans. Adde gör ett stort jobb och inom kort är vi på vattnet.
Solen skiner från en molnfri himmel och det är nästan vindstilla. Det är skönt men det är värdelöst gäddväder och det hugger dåligt. Hela förmiddagen går och vi har endast kontakt med en fisk som dock släpper omgående. Adde fortsätter sitt föredrag om sina sexuella utsvävningar och jag suckar åt honom men känner ändå en stor glädje över att vara i båten på julafton.
Klockan har passerat lunch när det plötsligt börjar skrika i en rulle. Meter efter meter lina matas ut från rullen trots att bromsen står hårt. Spöet är så hårt belastat att jag knappt får ur det ur spöhållaren. Adde tar in övriga spön och startar därefter den digitala videokameran.
Det finns lite olika sätt att agera i det här läget. En del vill stänga av motorn och drilla fisken med stillastående/sakta drivande båt. Jag föredrar att ha motorn igång med växel i för att på så vis kunna hålla press på fisken utan att behöva veva fort. Det är inte helt ovanligt att stora fiskar ”simmar med”, simmar mot båten. Får man in en stor fisk för fort till båten så är den inte trött och då kan det bli stora problem. Jag justerar av denna anledning motorns varvtal så att farten är lämplig i förhållande till hur fisken uppför sig.
Fisken följer till en början med snällt och jag får hem lina men det känns att den inte är liten.
”Den här är inte dum. Definitivt över fem kilo. Om den är rätt krokad. Kolla vad djupt den kommer.” säger jag till Adde/videokameran.
Jag vevar lite snabbare, sänker spötoppen, ökar bromsen på rullen och provar sen att ”flytta” fisken genom att höja spöet och på så vis pressa den hårt. Jag drillar med det kraftigaste spöet jag äger på vilket det sitter en multirulle fräst ur ett stycke solid aluminium laddad med mycket stark lina. I änden av linan sitter en 70 cm lång ståltafs och på wobblern sitter det Owner Stinger 36 i storlek 1/0. De här grejerna är byggda för tunga och starka fiskar, jag pressar hårt, men det är totalt stopp, fisken flyttar sig inte en millimeter. Jag har aldrig upplevt det tidigare trots att jag drillat en ansenlig mängd fisk i mitt liv och jag utbrister:
”Den här är riktigt jävla dunderstor.”
Fisken gör en plötslig rusning mot botten och rullen matar ut lina. Knyckarna som går genom spöet är fruktansvärt tunga och hårda. För tillfället är det fisken som bestämmer, den gör som den vill, och jag kan inte göra någonting annat än att låta den hållas. Jag börjar förstå att jag drillar mitt livs fisk, den fisk som jag kämpat i 15 år för att få. Jag tittar in i kameran och säger:
”Åh fy fan vilket as det här är. Nu är det… Nu kan det vara tio pannor här alltså. Det här är den tyngsta fisk jag har haft på i hela mitt liv. Jag kan inte flytta på den.”
Det har snart förflutit tio minuter sen fisken högg och vi har inte fått se den ännu. Jag ökar bromsen på rullen igen och försöker på nytt att flytta fisken men det går inte. Spöet står som en pilbåge och linan är som en fiolsträng när jag utbrister:
”Dra åt helvete vad tungt det är!”
Jag sänker farten på båten, ”pumpar” med spöet och vevar. Äntligen får jag hem lina för några sekunder innan det blir stopp igen. Jag törs inte pressa hårdare än jag gör och när fisken ”vänder” tvingas jag att minska bromsen på rullen.
Fisken tar lina igen men till min stora förvåning går den mot ytan istället för mot botten och bryter ytan ungefär trettio meter ut från båten. Vi får en kort skymt av den innan den på nytt visar sin styrka och drar iväg neråt mot botten. Jag är inte religiös men utbrister:
”Gode gud låt mig få upp den här fisken…”
Några minuter går. Fisken går djupt och stökar trots att jag pressar så mycket som jag törs. Det är dödläge och ingen lina byter ägare. Till slut lyckas jag vända fisken igen och nu får jag tillbaka lina i ett stadigt tempo. Fisken bryter ytan för andra gången och nu är den bara tio meter ut från båten. Jag och Adde pratar i mun på varandra:
”Fy fan… Jävlar vad fet den är… Sjukt stor… Dra åt helvete vilken best…”
Vi ser att den bara sitter krokad på en trekrok. Jag ber en till bön till högre makter, stänger av motorn och sätter in sista stöten. De sista metrarna lina vevas hem och jag upplever oerhört blandade känslor. Rädsla för att den ska släppa är den som är starkast. Fisken är fem meter ut från båten. Adde har ställt ner videokameran (men den spelar fortfarande in) och han står redo med håven. Jag är trött, gäddan är trött och nu är det nära. Ansvaret vilar nu på min unge vapendragares axlar. Ett misstag från honom och fisken kan förloras. Adde är mycket nervös men gör trots detta sitt livs bästa och viktigaste håvning och när fisken glider in i det mjuka knutlösa håvgarnet så utbryter en vansinnig glädje ut i båten. Vi skriker båda två:
”JAAAAA!!!!!!”
Vi ser att den är stor. Men hur stor? Medan gäddan ligger i håven så befriar vi den från den trekrok som trots allt satt väl förankrad i underkäken på den. När jag med det som kallas ”gälgreppet” lyfter in den, samtidigt som jag med andra handen stödjer den under magen, så vrålar vi båda två rakt ut. Fisken är sanslöst grov över ryggen och är fet som en julgris. Gäddan läggs i en blöt IKEA-kasse och när den kontrollvägda digitala vågen drar iväg till 12.34 kilo så utbryter en gränslös eufori ut. Inte bara har jag tagit min första ”tio plussare”, jag har tagit en över tolv kilo och Team Einherjar har tagit sin första ”tolvplussare”. För att vara säkra på vikten så väger vi fisken på en kontrollvägd Super Samson fjädervåg också. Den visar 12.3-12.4 kg. Vi räknar bort två hekto för IKEA-kassen och fastställer vikten till 12.1 kg fördelat på 112 centimeter.
Vi fotograferar och filmar givetvis fisken men vi vill inte hålla på för länge med det. En fisk är som bekant inte skapt för att vistas i luften och för mycket tid i luften kommer att skada eller rent av döda den. Det här en gädda i sina bästa år och till våren kan hon väga 14-15 kilo. Vi hanterar den mycket varsamt och syresätter den flera gånger under de minuter som dokumentationen tar. Helst skulle jag vilja gå iland för att väga, mäta, fotografera och filma fisken men det är för långt in till land. Solen gör det svårt att fotografera men jag sätter fiskens välbefinnande i första hand. Gäddan är pigg och är redo att simma tillbaka. Vi filmar den när den med mäktiga slag med stjärtspolen simmar ner i djupet igen.
Det oerhörda börjar sjunka in. Jag hoppar upp och ner i båten och tjoar som en vansinnig. Det är omöjligt att beskriva det jag känner just nu och det tar flera dagar innan det sjunker in. Detta är den enskilt starkaste, viktigaste och mest betydelsefulla händelse som jag upplevt i hela mitt liv. Allting annat är, som jag brukar säga, skuggor och stoft.
Ett år har passerat sen jag blev (av för mig okända anledningar eftersom det fanns de som "mörkade" beydligt mer än jag i det "så kallade Teamet") utsparkad ur mitt gamla Team (som jag grundade med en person till) och som under lång tid enbart motarbetade mig och förstörde för mig. De själva är de som förlorat mest på det. De har förlorat den enda medlemmen som kan uttrycka sig i skriven text och dessutom förlorat en av sina mest aktiva fiskare.
Ett år sedan jag valde ut ett fåtal att bilda det nya Teamet med mig som ledare, det som jag döpte till ”Einherjar”, så har vi landat och återutsatt två stycken gäddor över elva kilo. Och det skulle komma mer inom kort…
100% C&R idag med…
Kaparn