Rapport ID: 69
Datum: 2006-07-23
Fiskare: Kaparn och Tobbe
Plats: Långsvan
Fiskesätt: Spinn + jerk
Väder: växlande molnighet, varierande sydlig vind
Lufttemperatur: +20 - +25
Vattentemperatur: 21.3
Fångst:

Kaparn:
1 st gös vikt 6.1 kg (83 cm) NYTT PB! STORFISK REG!
2 st gäddor

Tobbe:
1 st gädda

Kommentarer:
Kaparn kommenterar…
Under hösten 2005 påbörjade jag och min vän Tobbe, som bor i Järna (någon mil från Södertälje), att utveckla en ny teknik anpassad efter grov fisk. Gädda var (och är) det primära målet även om vi båda visste att stor gös fanns som eventuell bifångst. Något som bevisades i november 2005 när en gös på 5.1 kilo knep mitt bete under gäddfiske.
Nya beten införskaffades för detta fiske, de flesta från Nordamerika. Betena anpassades (moddades) därefter ordentligt för att bli ännu bättre och för att passa våra respektive förutsättningar optimalt. Vi fiskade tillsammans vid ett tillfälle och därefter utvecklade vi denna nya teknik och beten på varsitt håll men höll en nära kontakt där vi delade med oss av varandras erfarenheter. Detta, till stor del nya, fiske bygger en hel del på en enkel princip: ”Stora fiskar vill ha stora beten.”
Detta fiske är mycket krävande fysiskt såväl som psykiskt då man kastar med tunga beten (oftast över 100 gram) samtidigt som huggen är få. Det här är inget mängdfiske det vet både jag och Tobbe. Vi har enats om att det är bättre att bli helt utan än att få 20 små fiskar. Det visar att man är på rätt väg. Tobbe är helt klart uthålligare än vad jag är. Vid flera tillfällen har jag ”fegat ur” och ägnat timmar åt det gamla fisket med lätta, mjuka spön och mindre beten. Jag skyller på min trasiga axel och det är sant. Att fiska med dessa tunga beten och styva spön är smärtsamt för mig. Mest fysiskt men det är jobbigt mentalt också.
Tobbe däremot har väl knappast kastat ett bete under 100 gram i år. Med sina 21 år fyllda är han fylld av energi som alltid smittar av sig på mig. Vi har väldigt kul tillsammans och vi planerade under vintern 2006 att nästa fisketur tillsammans skulle ske på min hemmaplan under sommaren. Tobbe har varit här flera gånger förut och eftersom han har ungefär 13 mil enkel resa att åka så brukar vi alltid köra två heldagar.
När vi en vecka innan de planerade dagarna pratas vid så ställer jag den retoriska frågan:
”Jag antar att det är förbjudet att ta med jiggspöet ut på sjön under de här två dagarna?”
”Ja givetvis!” svarar Tobbe med ett skratt.
Jag såg till att vila en hel del, smörja multirullen ordentligt och att smörja in axeln med Voltaren-salva ett par gånger varje dag.

Vi träffas vid garaget på förmiddagen. Tobbe är, som alltid, punktlig och vi åker norrut. Under färden diskuterar vi teorier, erfarenheter och smider planer. Finslipar det som vi pratat om länge. Framme vid den ramp som vi normalt använder kan vi konstatera att vi, på grund av andra personers bristfälliga kunskaper om hur man parkerar för att inte stå ivägen för andra, får använda en annan ramp att sjösätta på idag. Jag är inte förvånad över detta och suckar bara någon enstaka gång. Väl framme vid den alternativa rampen så sjösätter vi snabbt och drar iväg över vattnet. Vi har två spön var med oss. Jag har på Tobbes inrådan köpt ett likadant spö som han har. Ett BFT Strike Giant 8.6 fot klassat 40-150 gram. Det är i mitt tycke ett mycket styvt spö. Jag tittar på Tobbes andra utrustning som är ett odelat spö på nästan 7 fot bestyckat med en multirulle i lågprofil.
”Hur tunga beten kan du kasta med det där?” frågar jag.
”Minst 200 gram klarar det. Förmodligen 300 gram.” säger Tobbe med ett brett leende.
Jag skrattar och ruskar på huvudet.
Redan vid första ankringen studerar jag hur Tobbe kastar dessa stora beten med sitt BFT. Vi kastar ungefär lika långt men det som skiljer är att det ser så mycket enklare ut när Tobbe kastar. Jag väger säkerligen 20 kilo mer än honom och jag tror mig vara fysiskt starkare. Trots detta ser jag tydligt att han kastar minst lika långt som mig (om inte längre) utan att han ser ansträngd ut. Hans rulle är förvisso något bättre än min men jag förstår att det är på kasttekniken det hänger. Jag frågar vad knepet är och som den gode vän han är så förklarar han. Halvminuten senare kastar jag likadant som honom och skillnaden är enorm. Jag blir förvånad över att jag inte lyckats lista ut det innan. Tobbe ser tydligen min glädje för han ler brett.
Vi provar ett par ställen som känns heta utan att känna något. Eftersom vi inte träffats på länge har vi massor att prata om. Jag står och berättar om det låga vattenståndet medan jag väntar på att betet ska sjunka. Jag tittar till på rullen efter en stund och den matar inte längre ut lina trots att den är frikopplad. Detta innebär vanligtvis att man väntat (pratat) så länge att betet sjunkit ända ner till botten. Fortfarande pratandes börjar jag veva. När jag inte får kontakt med betet slutar jag mitt i en mening att berätta om vattennivåer och utbrister:
”Vad i helvete…?”
Min första tanke är att jag glömt att knäppa beteslåset och att jag nu är ett specialmoddat bete fattigare. Jag vevar några snabba varv och plötsligt svarar det. Förvånad utbrister jag:
”Jag har en!” samtidigt som jag får på ett halvhjärtat mothugg.
Det är en tung fisk och det kraftiga BFT spöet niger.
”Den känns skaplig. En femma ungefär.” säger jag och förutsätter att det är en gädda.
Fisken är stark och tunga, hårda knyckar går genom spöet. Med flätlina, multirulle och styvt spö får man en oerhört bra kontakt med fisken/betet. Jag lättar något på bromsen och fisken tar några meter lina. Någon minut går utan att vi får en skymt av fisken. Jag känner att fisken börjar tröttna och jag pumpar på. När den visar sig någon meter under ytan blänker den som av guld och jag utbrister något i stil med:
”Åh fy fan… Dra åt helvete…” då jag inser att detta inte är någon gädda.
Min talapparat strejkar och jag stammar fram:
”Hå... Hå... Håven! Håva för fan!”
Tobbe är lugn och mycket skicklig med håven. Han gör inget misstag och gösen glider in i det mjuka håvgarnet.
”Jajamän!” tjoar jag triumferande.
Det är en stor gös det ser vi. Vi gissar att den väger runt fem kilo. Jag har personbästa på 5.9 kilo och har fått några gösar strax över fem kilo i mitt liv. Jag befriar den varsamt från krokarna och kan samtidigt för första gången titta närmare på den.
”Jag tror fan att den väger en bit över fem kilo!” utbrister jag.
Som vanligt väger vi gösen i en blöt IKEA kasse. När den kontrollvägda digitalvågen med råge passerar sex kilo vrålar jag rakt ut:
”Det är pb! Det är storfisk-reg!”
För att vara helt säkra på vikten väger vi gösen på en Super-Samson fjädervåg (även den kontrollvägd) och den bekräftar vikten till 6.1kg fördelat på 83 magnifika centimeter.
Det är en oerhört vacker gös i absolut topp-kondition. Jag skulle hellre hugga av mig högra handen än att döda denna fantastiska fisk. Vi behandlar gösen så varsamt att man skulle kunna tro att det är ett nyfött spädbarn vi hanterar. Tobbe är lika angelägen som jag att snabbt återutsätta den och fotograferingen blir fort överstökad. Jag hinner bara hålla gösen i vattnet i någon minut innan den med ett mäktigt slag med stjärtfenan simmar ner i djupet. Det är en underbar syn och jag är just nu lyckligare än på mycket länge.
Resten av dagen förflyter för min del i ett lyckorus. Jag kastar sporadiskt och tänker på gösen. Timmarna går och en och annan gädda drillas in och återutsätts. Vid runt tio på kvällen börjar mörkret att falla och vi avslutar fiskedagen.
100% C&R idag med…
Kaparn