Rapport ID: 163
Datum: 2006-12-09
Fiskare: Kaparn och Robin
Plats: Någonstans
Fiskesätt: Jerk, spinn och trolling
Väder: mulet och tidvis regn, måttlig sydlig vind som vred till väst
Lufttemperatur: +8
Vattentemperatur: 3.2
Fångst:

Kaparn: -

Robin:
6 st gäddor. 11.1 kg (NYTT PB OCH TEAMREKORD!), 2.9 kg, 2.7 kg i topp

Kommentarer:
Kaparn kommenterar…
Jag började fiska redan när jag var fyra år gammal. När jag var femton år bestämde jag mig för att satsa helhjärtat på fisket. Jag gjorde sportfisket till centrum i min värld, i mitt liv, och såg mig aldrig om.
Gädda har jag fiskat sen jag började fiska, men det är stor skillnad om jag jämför mitt gäddfiske nu mot för tio år sen. Fisket blir mer och mer pragmatiskt (målinriktat) ju närmare dags datum man kommer. De senaste åren (och i synnerhet de senaste tre åren) har fisket riktats en hel del mot större gäddor.
Det finns många sätt att rikta sitt fiske mot stor gädda. Jag berättar nedan om några knep som är bra att veta…

Plats: Vill man inte åka landet runt till de vatten som håller tätast med stor gädda så använder man andra sätt att hitta de stora gäddorna i de/det vatten man kallar för ”hemmavatten”, om man nu har ett sådant. Men oavsett om man fiskar i två olika vatten eller i tio så rekommenderar jag att man lär sig ett av dem ordentligt. Ekolodet är ett mycket viktigt verktyg i det här sammanhanget. Dokumentationen är lika viktig.

Tidpunkt: I min mening är tidig vår och sen höst bäst. Totalt omfattar dessa två perioder ungefär fyra till nio veckor på ett år då gäddfisket är som bäst. Allt styrs av vattentemperaturen och det varierar mycket från år till år när den bästa tidpunkten är. De flesta ekolod har inbyggd temperaturgivare. Vill man inte använda det så finns det termometrar för att mäta vattentemperaturen med att köpa i flertalet butiker. De kostar mindre än en wobbler men är värd det tiodubbla.

Metoder: Många bra metoder finns. Mete, flötestrolling, trolling, jerk och spinn är alla bra. Man väljer metod efter vattentemperaturen eftersom den sistnämnda bestämmer vart fisken finns. Jerk fungerar bäst när fisken står grunt. Lär dig alla metoder för att kunna tillämpa den som för tillfället är effektivast. Men glöm inte bort att du ska tycka att det är roligt också.

Beten: Stora beten för stora fiskar är min grundregel. Det finns väldigt många på marknaden som är bra. Det går inte att rekommendera enskilda beten eftersom det styrs av hur du fiskar, vart du fiskar och när du fiskar. Valet av bete bestäms av metoden, vattentemperaturen och djupet som fisken finns på. Din lokala sportfiskeredskapshandlare kan ofta ge tips om ”heta” beten. Personligen gillar jag bland annat stora mörtar, Bomber 17A, Westins jätte, Cisco Kid, Cobb Crazy Shad (amerikanskt jerkbait) och Buster Jerk vid fiske efter de stora gäddorna.
Vill du fråga Team Einherjar om gäddfiske (eller om fiske överhuvudtaget) är du välkommen att göra det via e-post. Kaparns e-post adress är salmotrutta@hotmail.com. Övriga medlemmars e-post adress hittar du i medlemmens profil under kategorin ”Teamet” på denna hemsida.

Åter till mitt eget (och Teamets) gäddfiske…
Utvecklingen för mig har varit följande: Större beten och mer tid under de hetaste tiderna på året. Det kan låta enkelt men det har det sannerligen inte varit. Vi har fått en del fina gäddor men ingen över tio kilo. Vi har haft kontakt med en och annan som känts som mycket stor. Men, som sagt, ingen över tio kilo har kommit. Detta har stört mig och gjort mig frustrerad. Jag är en mycket envis person och jag ger mig inte i första taget. Beslutsamt har jag således fiskat vidare, övertygad om att ”tian” kommer att komma. Jag har många gånger sagt att det inte spelar någon roll vem som får den, och det är sant. Får jag vara med när den hugger och det är en person i Teamet som får den så är jag nöjd. Som Rob förvånad sa under en fisketur:
”Du blir ju fan gladare när någon annan får fisk än när du själv får det!”
Det är sant. Jag vet inte varför men att se andra människors lycka gör mig gladare än när jag själv får en stor fisk och jag sätter alltid gruppen (Teamet) före mig själv. Det är inte den enskilda individen som är viktig, det är gruppen som helhet som räknas i första hand.
Vi hade bra gäddfiske hösten 2005 och vi fick några fina gäddor varav tre var över sju kilo. Det kändes som om vi var ”på gång”, att vi var nära en ”tioplussare”. Isen lade sig i slutet av november förra året och satte stopp för fisket. Det var nära att hösten 2006 tog slut innan den knappt börjat. Minusgrader i mitten av november gjorde att isen (helt eller delvis) lade sig på vissa sjöar i närheten. Jag låg sjuk med 40 graders feber i två veckor. Under denna tid gick temperaturen i vattnen, i närheten av oss, ned med åtta grader. Från tio grader till två grader på ett par veckor. Fisket har varit svårt och trögt och vi har alla misströstat. Vi vet att något är fel eller att vi gör något fel. Våra kontakter säger alla samma sak:
”Gäddfisket är svårt nästan överallt i höst. Det går dåligt, det är trögt.”
Vi vägrar att ge oss. Jag säger vid ett tillfälle:
”Jag kommer att fiska tills isen lägger sig eller ryggen går av.”
Så har också skett. Jag berättar nedan om hur det gick till när Team Einherjar till slut fick betalt för allt arbete…

Det är helg igen och en lördag så som många andra lördagar denna höst. Jag irrar omkring yrvaken tidigt på morgonen i lägenheten. Jag kokar te, letar värktabletter och packar väskan. Väcker sambon så hon får applicera en försvarlig mängd Voltaren-salva (smärtstillande salva) på ryggen. Man borde veta när man ska ge sig, man borde lyssna på kroppen. Läkarna säger:
”Vila. Ät inflammatoriskt. Sjukskriv dig. Fiska inte.”
Åt helvete med råden, packa grejerna och ut på vattnet…
Det är svart som i en raggsocka när jag och Rob träffas på morgonen. Vi åker genom decembers kompakta mörker mot vattnet. Tiden i bilen fördriver vi genom att lågmält samtala om fisket. Väl framme riggar vi spinn- och jerkspön med beten som vi tycker känns heta. Under en järngrå himmel som hotar med regn drar vi över vattnet mot ställen som vi tycker känns rätt för gädda. Eftersom det varit åtskilliga plusgrader senaste veckorna börjar vi att fiska grunt. Ett par timmar går utan kontakter. Vi pratar endast sparsamt med varandra. Vi vet att vi fiskar på övertid, att vintern redan borde vara här och jag vet att vi båda känner tvivlet gnaga i bröstet. Det går på envishet nu, vi fiskar på vilja och vi vägrar att ge oss. Vi är Einherjar och vi ska visa vad vi går för.
Vi gör en lång förflyttning och jag frågar Rob om han vill testa att trolla en stund.
”Högst en timme…” lovar jag.
”Visst… Men jag har inga trollingbeten med mig…” svarar min svåger trött. Hans blick ser ganska tom ut. Jag rotar runt i båten och upptäcker att spöhållare, sidoparavaner och trollingbeten ligger kvar hemma. Trollingspön har vi inte med oss några eftersom vi bestämt att vi enbart skulle spinnfiska och jerka idag. Jag lyckas efter en stund att rota fram några wobbler som inte är moddade och som funkar som trollingbeten.
”Välj vilket av dem du vill ha…” säger jag.
Rob flinar och väljer. Jag tar ett annat och vi trollar mot en vik med vass som vi ska jerka i. När vi kommer upp på grundare vatten gör min svåger plötsligt ett mothugg.
”Botten…” utbrister jag spontant och tittar på ekolodet.
”Fisk” svarar Rob och sätter press. Hans ögon ser annorlunda ut nu. Det finns glöd i dem.
”Botten…” säger jag igen och tittar på hans spö.
Botten rycker tydligen och följer även med. Rob får in lina i ett stadigt tempo och snart visar sig en fet gädda vid båtkanten. Vi landar den enkelt och den vägs till 2.9 kilo. Trots sin ringa storlek så känns det bra. Vi är på gång, vi har fått en gädda och vi ankrar i viken. Jag gör några kast med jerkspöet innan jag tröttnar och övergår till att äta hembakat rågbröd med köttbullar och ost. Robin har glöden kvar och kastar vidare. Han gör mothugg och utbrister igen:
”Fisk!”
”Sjögräs…” svarar jag med munnen full av köttbullsmacka.
Sjögräset kommer sprattlande in till båten och visar sig vara en gädda runt kilot. Rob flinar brett. Jag nickar och tar en klunk stärkande te. Vi kastar en stund till innan vi förflyttar oss igen. Nästa vik ser lovande ut och här står det bevisligen en del gädda. Rob får två små och jag tappar två. Även om gäddorna är små är det roligt och spännande. Efter en stund blir den grå himlen nästan svart och det börjar regna samtidigt som vinden ökar. Det slutar att hugga. Jag får imma på mina fiskebrillor, ser nästan inget alls och som följd av detta kastar jag nästan upp mitt jerkbait på land. Det landar i vassen med ett högt krasande. Jag svär svårt, sliter av mig glasögonen samtidigt som jag rycker och sliter av alla krafter i spöet. Något går sönder i min dåliga axel, det bränner till av smärtan och jag grimaserar illa. Jag förstår att det är slut-kastat för mig idag. Jag sätter mig resignerat ned och äter kexchoklad och värktabletter. Rob kastar mekaniskt. En titt på klockan avslöjar att det är lite mer än en timme kvar innan solen går ner. Regnet vräker ned, jag drar åt luvan på flytoverallen och säger:
”Ska vi ge oss?”
Rob bara nickar som svar. Jag startar motorn och drar på gas. Regnet piskar i ansiktet. Det är mycket plågsamt och jag ser att Rob fryser. Jag drar av på gas och frågar:
”Ska vi trolla hem istället? Det gav ju en skaplig gädda tidigare.”
Min team-kamrat nickar filosofiskt och byter bete till det bete han fick gäddan på 2.9 kilo på. Jag byter också bete och vi trollar hemåt. Det går en halvtimme. Vinden tjuter och regnet faller.
”En kvart till, sen ger vi oss” säger jag.
Vi tittar på varandra. Vår ögonkontakt bryts dock efter ett par sekunder. Rob gör ett våldsamt mothugg.
”Botten?” frågar jag.
”Nej, det är fisk.” svarar han.
Jag tittar på hans spö och därefter på hans ögon. Där är den igen. Glöden. Rob drillar resolut och snart har vi landat, vägt och återutsatt en gädda på 2.7 kilo. Jag tittar upp mot himlen och ser en svag ljusning i den. Regnet har upphört.
”Vi vänder och kör tillbaka. Det kanske står fler gäddor här” föreslår jag.
Robin säger ingenting. Han inspekterar krokarna på betet och börjar släppa ut det. Det går en kvart. Jag knappar på GPS:en och ser att solen snart går ner. Helt klart så börjar det att skymma. Jag sitter och kisar mot horisonten när min fiskekamrat ännu en gång gör ett kraftfullt mothugg.
”Den här är större!” utbrister han spontant.
Jag tittar på hans spö. Det niger djupt och några tunga gungningar går genom det. Jag vevar upp mitt bete och tar fram videokameran. Med köldstela fingrar fumlar jag med knapparna och lyckas till slut under svordomar att få igång den. Fisken är vid det här laget mycket nära båten. Linan går nästan rakt ner i vattnet. Rob pressar och jag filmar.
”Den kommer djupt. Jävligt djupt” utbrister jag.
Rob säger ingenting. Han pressar och fisken bryter ytan. Jag ser att den är fin och säger upphetsat:
”Den där är inte dum alltså! Den där är inte dum alls alltså!”
Robin har full kontroll på fisken och är lugn.
Min talapparat strejkar och jag stammar fram:
”Det där är en... Det där är en femma” säger jag och menar att gäddan väger över fem kilo.
Jag får en bättre vinkel på fisken och jag ser att den nog är närmare åtta kilo än fem kilo.
”Den där är riktigt schysst alltså!” tjoar jag.
Under den närmaste minuten pratar jag tämligen oavbrutet, något som kameran registrerar. Gäddan blir arg och ruskar våldsamt på huvudet.
Rob säger inte många ord, han drillar och får in fisken nära båten. Jag är upptagen med att filma och att prata. Jag vet att Rob gärna landar sin egen fisk och så sker. Gäddan är trött nu och den kommer in till båtkanten. Undertecknad blir ännu mer upphetsad när jag får en skymt av fisken som ger mig intrycket att den garanterat är på minst åtta kilo. När Robin med ett bestämt gällocks-grepp börjar lyfta in fisken ser jag för första gången hur sanslöst tjock gäddan är och nu utbryter en vansinnig glädje ut. Det ser inte ut som om Rob lyfter ombord en fisk, det ser ut som en säl, och jag hör Robin skrika av glädje. Videokameran spelar fortfarande in allt som händer och förevigar ett sällan skådat glädjerus. Vi skriker båda två, jag mest av oss båda, och ingen av oss kan förstå vad som hänt. Nu glöder inte Robins ögon längre. De brinner på ett sätt som jag aldrig skådat förut.
”Hur mycket tror du att den väger?!” skriker jag.
”Det är en tia!” skriker Rob.
Jag kan inte lugna mig, kan inte förstå det och skriker:
”Nej det kan det inte vara!” vrålar jag och skrattar som en vansinnig.
Glädjen gränsar till eufori och vi skriker ännu värre när vågen går över 11 kg. Vi skulle helst vilja gå iland och väga fisken men det börjar bli mörkt. Vågen pendlar mellan 11.1 kg och 11.3 kg. Vi väger den två gånger och tar några snabba bilder. Ingen av oss vill att gäddan ska tillbringa mer tid luften än nödvändigt. Gäddans välbefinnande går i första hand. Rob hinner bara hålla den i vattnet i någon minut innan den simmar ner i djupet. Jag ringer Adde och berättar vad som hänt samtidigt som jag försöker lugna mig. Rob sitter bara där och ögonen lyser på honom. Solen har gått ned och decembers mörker börja sänka sig över oss. Vi packar ihop och åker mot rampen. Minuterna det tar att göra denna färd ger oss lite tid att smälta det som hänt. Men det tar ett par dagar (och många uppspelningar av det vi filmade) innan vi till fullo förstår att Team Einherjar under sitt första verksamma år lyckats ta en gädda på 11.1 kg.
Under måndagen pratar jag med en fiskekamrat, som är en mycket skicklig gäddfiskare, om det som hänt och han säger spontant:
”Nu har ni fått er första tioplussare. Nu kommer det att komma fler ska du se.”
Jag tycker också att det känns som det och jag ser med spänning fram mot 2007.
100% C&R idag med…
Kaparn