Artikel ID: 32
Datum skapad: 2010-08-12
Datum senast ändrad: 2016-10-09
Rubrik: Första karpen och den långa vägen till Einherjar
Författare: Kaparn

Det är den 12:e augusti 2010. Jag är 34 år gammal. Det är, så när som på några dagar, 18 år sedan min far dog vid 38 års ålder den 15:e augusti 1992. Trots alla sina tillkortakommanden, fel och brister som människa så var min far mittpunkten i mitt liv och det var han som lärde mig att fiska, fram tills att han dog när jag var 16 år. Jag bodde hos min farmor och farfar från att jag var 14 år tills jag flyttade till egen lägenhet när jag var 20 eller 21.
Kort efter min fars död bestämde jag mig för att satsa helt på fisket, att göra det till centrum i min värld och att bygga mitt liv utifrån det. Inget annat kändes viktigt och egentligen så är det så fortfarande. Min fars budskap var enkelt:
”Lev nära naturen, ta hand om dina närmaste medmänniskor, var lojal och ärlig i det du gör och kom alltid ihåg att sann vänskap är det viktigaste som finns i livet.”
Vintern 2004 så grundade jag och en av mina barndomsvänner, vi kan kalla honom Judas, ett fisketeam tillsammans. Jag var vid den här tidpunkten med i ett Uppsala-baserat fisketeam som fungerade mycket bra och som hade Catch and Release som viktig hörnsten. Men på grund av avståndet mellan Köping och Uppsala så fiskade jag inte så mycket med personerna i det Teamet. Jag lämnade det Teamet för att bygga upp något ”eget” på hemmaplan.
Vad jag ville och vad Judas ville, visade sig ganska snart vara helt olika. Jag ville skapa någonting som grundade sig på det min far lärt mig; att ha ett fåtal trogna, lojala vänner som i alla väder skulle finnas med mig, även om våra åsikter skulle gå isär ibland. Inga svek, ingen falskhet och inga lögner mellan oss, det var min målsättning.
Vad Judas hade för agenda är svårt att säga, sociopater är svåra att förutse, men när han vid ett fisketillfälle, under sommaren 2005 deklarerade:
”Jag kommer aldrig att göra någonting för dig eller någon annan människa om det är så att jag själv förlorar något på det”, så fick jag en mycket obehaglig känsla som nästan gjorde mig spyfärdig och jag förstod att den här personen måste jag säga upp bekantskapen med. En person som resonerar så här vill jag inte ha som vän. Fiske eller inte spelar ingen roll.
Jag försökte förklara värdet av Catch and Release för alla inom mitt dåvarande Team. De flesta inom Teamet accepterade det men en person, vi kan kalla honom Brutus, började argumentera emot. Inte helt oväntat var han den äldste (född på femtiotalet) medlemmen i Teamet. En ökänd köttfiskare som, enligt honom själv, åt fisk två eller tre gånger i veckan. Han skröt även om sitt fiske efter abborre på Ostkusten där han, enligt honom själv, hade 50 kilo rensad abborre med sig hem efter varje fisketur. Att han tog upp 5, 10 eller 20 gösar (om han fick så många) varje gång han fiskat gös var mer regel än undantag. Han var också den ende som på allvar försvarade det hejdlösa nätfisket i ett av mina hemmavatten, något som givetvis gjorde mig mycket upprörd. När jag kritiserade allt detta så tog det hus i helvete och det ena personliga angreppet följde det andra.
Så här i efterhand kan man inte betrakta det som något annat än mobbing. Merparten av påhoppen skedde på Teamets gemensamma forum och jag har, i rättvisans namn, sparat i stort sett allt så att människor i framtiden, om det skulle behövas, kan få läsa det själva och bilda sig en egen uppfattning om det som skedde.
Någon gång under hösten 2005 började situationen för mig i Teamet att bli ohållbar och i december 2005 blev jag genom omröstning på ett möte, som jag inte hade möjlighet att delta i, utesluten. Den drivande kraften bakom detta var just Brutus. Min barndomsvän Judas vågade inte stå upp för sin åsikt, vilken den nu än kan ha varit, utan röstade blankt. Fegare än så går det inte att bli, i mitt tycke.
Jag hade lagt ned många timmar på att designa hemsidan, skriva rapporter och, tro det eller ej, det var jag som hittade på namnet på Teamet i samband med att jag grundade det. Jag hade även spenderat en hel del pengar på att bygga upp Teamets hemsida och således rent juridiskt ägde jag en del i hemsidan.
Det var bara att börja om från början igen.
Tillsammans med Mike, Adde och Pepson så grundade jag Team Einherjar med vänskap och ärlighet som ledstjärnor.
Team Einherjar är nu inne på sitt femte verksamhetsår och vi är dubbelt så många medlemmar som vi var när Teamet grundades men, till skillnad från mitt förra Team, så har vi inte tappat bort det som är viktigt: Solidaritet, lojalitet, styrka, heder, ärlighet och vänskap.
Medlemmarna i mitt förra Team kan förmodligen inte ens stava till de orden, än mindre förstå innebörden av dem.

Men som sagt, nu är det den 12:e augusti 2010 och jag sitter med Rob och metar sutare och karp. Jag har aldrig fått någon karp, faktum är att tills för några dagar sedan, så hade jag inte ens SETT någon karp, annat än på bild och att jag sitter här beror på följande:
Rob fick mig att börja meta färna våren 2007, därefter fick han med mig på ett riktat fiske efter sutare sommaren 2007. Kalle gick med i Teamet i slutet av 2008 och det började pratas karpmete. Jag var avvaktande, minst sagt. Sportfiske ska, i min mening, vara ett aktivt fiske och inte ett fiske där man kastar ut sina beten, sover 12 timmar, tar upp betena och kastar ut dem igen och sover 11 timmar till. Det var min uppfattning om hur mete efter karp gick till. Kalle visade dock Rob hur det kan vara. Kalle och Rob lyckades med gemensamma krafter förklara och visa för undertecknad, som kan vara en smula konservativ, hur det egentligen är.
Det här är inte första gången som jag tvingas att omvärdera mitt synsätt och förhoppningsvis är det inte sista gången heller.

Men som sagt återigen, tillbaka till denna fisketur...
Jag och Rob befinner oss vid ett för oss nytt vatten. Vi metar sutare, (och kanske karp, Gud förbjude), i fint väder. Sommaren är nästan slut och vi har bara några dagar kvar av semesterveckorna. Jag har fått nytt personbästa på sutare för en vecka sen och jag har fått se en karp och är rätt nöjd med detta facit. Men det är klart, det vore kul att få en karp.
Jag plockar förvirrat runt bland pop-ups, boilies, larm, banksticks, hangers och jag svär svavelosande rader när jag ska sätta dit boilie-stoppet som är för litet för mina fingrar. Det tar en stund men slutligen så har jag tre spön i vattnet. Dessa spön har jag för övrigt lånat av min Teamkamrat Kalle, utan honom hade detta varit omöjligt.
”Varför ska man ha ett Team?” frågar människor mig ofta. Läs föregående rader igen.
Jag läser väldigt mycket, ett tjugotal böcker per år brukar det bli, och ibland läser jag i Bibeln. Något som jag lärt mig från Bibeln är budskapet:
”Gör mer för andra är vad du gör för dig själv.”
Det tar ett par timmar innan det hugger. Jag får drilla en sutare som snabbt sätts tillbaka. En timme senare får Rob göra samma sak.
Skymningen närmar sig. Rob är hungrig och tänder engångsgrillen. Jag har inte haft någon vidare matlust på några veckor och muttrar bara när Rob laddar grillen med korv. Efter en stund är korvarna färdiga. Jag tvingar mig själv att äta en korv med bröd eftersom jag vet att jag måste äta för att orka.
Det är goda korvar och jag ska precis ta en andra korv då det hugger våldsamt på ett av mina spön. Jag är snabbt framme och får på ett bra mothugg. Det svarar ordentligt i andra änden och fisken går direkt mot närmaste vass och fastnar. Detta är något som Rob och undertecknad pratat om och vi har vår strategi klar. Vi stormar i båten i samma sekund som fisken går fast. Några sekunder senare går fisken loss från vassen och rusar, förmodligen skrämd av båten, rakt ut i sjön. Likt en panikslagen häst skenar den ut mot frivattnet. Jag bromsar så mycket jag vågar, tacksam för att fisken nu är ungefär 30 meter ut från vassen och jag lättar så sakteliga på pressen. Fisken går djupt och stångar, jag står upp och drillar, Rob sitter tyst vid årorna och jag inleder en monolog med fisken.
”Simma din jävel, simma dig trött…”
Fisken tar fart igen och rusar in mot vassen igen. Rullen tjuter, jag drar på mer broms men fisken går som ett expresståg rakt in mot vass och näckrosor. Jag lägger handen på spolen och bromsar. Några meter från vasskanten tvingas fisken att stanna på grund av den hårda pressen. Fisken vänder 180 grader och skenar ut mot frivattnet igen. Jag vinner lina men ju närmare båten som fisken kommer desto mer tar den i, men rusningarna blir kortare och kortare. Kampen börjar väga över till min favör men det tar flera spännande minuter innan fisken börjar visa trötthetstecken. Rob är redo med håven på vilken vi monterat ett särskilt mjukt, knutlöst håvgarn, enbart för detta fiske. Jag håller mig kall och koncentrerad, fisken kan ju hitta på något nära båten. Ytan bryts av en karp några meter ut från båten. Jag är nervös, trött, skakig och svettig. Karpen försöker dra iväg igen men krafterna börjar tryta. Någon minut senare kan Rob håva den och spontan glädje utbryter. Med fisken i håven ror Rob mot land. Korvarna är svarta som kol, helt söndergrillade, jag är lycklig och Rob tar några snabba bilder på karpen som i en mjuk och blöt vågsäck vägs till 5.9 kg. Ingen jätte förvisso, men icke desto mindre är det min första karp i livet och jag är lycklig lika mycket som jag är chockad.
Återutsättningen går på ett par sekunder. Fisken simmar med några kraftfulla slag med stjärten ut i sjön igen. Det är, som alltid, en underbar känsla att få se en fisk simma iväg på det viset.
De avslutande timmarna av denna fisketur så sitter jag bara och tittar ut över sjön, överväldigad av alla känslor och alla tankar.
Ett stort tack till mina vänner Rob och Kalle som båda gjorde detta möjligt. Team Einherjar fungerar så som en grupp ska fungera och med orden solidaritet, lojalitet, vänskap, styrka och heder går vi mot ett nytt decennium. 2011 kommer att bli spännande.
/Kaparn