Artikel ID: 22
Datum skapad: 2006-12-23
Datum senast ändrad: 2009-05-19
Rubrik: Man över bord!
Författare: Kaparn

Ännu en lördag och ännu en tidig morgon. Jag har sovit ungefär fem timmar och kroppen vill inte gå upp ur sängen. Hjärnan är det som styr kroppen. Hjärnan vet vad som krävs och den säger:
”Gå upp ur sängen! Ut på vattnet!”
Kroppen lyder motvilligt hjärnans skoningslösa order och en halvtimme tillbringas (som vanligt) med att irra omkring i en mörk lägenhet.
Jag hatar is, jag hatar minusgrader och jag hatar att skrapa rutorna på bilen. Men att hata sådana saker är ungefär lika produktivt som att kasta sten mot stjärnorna i hopp om att släcka dem. Under svordomar skrapar jag således motvilligt och resignerat rutorna på min Audi Quattro. Det är tidsödande och jag tittar på klockan. Adde borde ha varit här nu. Han vet att jag avskyr att vänta och normalt är han på plats före mig. Men denna morgon syns han inte till. Jag försöker upprepade gånger att ringa till honom men han svarar inte och jag misstänker det värsta. Min inställning är att vänta maximalt fem minuter, sen åker jag. Detta sker denna morgon. Jag hämtar båten från garaget och svär tyst för mig själv när jag genom mörkret färdas mot vattnet. Det är besvärligt när man är ensam och allt tar mycket längre tid att göra. Fiskedagen börjar med isbrytning. Vid 09.00 är dock grejerna i vattnet och jag trollar i nordostlig riktning. Solen går upp över trädtopparna och sprider ett härligt ljus över landskapet. Någon timme går innan första hugget faller. Dessvärre släpper den innan jag hunnit ta spöet ur spöhållaren. Jag sänker farten något och tar en kopp värmande te. Det blåser lite kallt så jag gör mig besväret att dra ner flytoverallen och sätter på mig en till tjock ylletröja. Därefter drar jag upp dragkedjan på flytoverallen hela vägen och drar åt vattenlåsen på den.
Någon timme går innan nästa hugg kommer. Hugget är våldsamt och rullen matar ut lina. Jag tar in ett spö för att skapa yta och greppar sen spöet som fisken sitter på. Fisken kämpar hårt trots det kalla vattnet. Jag ”känner” på fisken genom att veva in lina så att spöet är nära vattenytan och sätter därefter hård press. Det är tung-sug i spöet. Det känns att det handlar om en finare fisk. Fisken visar sin styrka och sätter iväg mot botten. Rullen tvingas ge ifrån sig lina och spöet står i underbar båge. Jag njuter av drillningen och använder utrustningen efter bästa förmåga. Fisken går djupt i flera minuter och stökar. Jag låter den hållas eftersom jag vet att om den sitter bra krokad så kommer jag att gå segrande ur denna envig mellan djur och människa. Mycket riktigt så börjar den efter en stund att följa med. Den starka multiplikatorrullen tar hem meter efter meter lina. Ytan bryts av en tjock gädda. Jag får hem de sista metrarna lina och håvar gäddan under rådande förutsättningar förhållandevis enkelt. Det är en riktig tjockis som ligger i håven och jag åker in till land för att väga och fotografera den. Det är besvärligt och tidsödande att hitta en lämplig landstigningsplats. Gäddan får bida sin tid i håven så länge. Av någon anledning blir det alltid rörigt i båten när jag är ensam ute och denna dag är inget undantag. Med köldstela händer fumlar jag med kameror, vågar och måttband. Svordomarna är allestädes närvarande när jag krånglar med självutlösare på kameran. Stativ skulle jag fixat ett för länge sedan, men det har givetvis inte blivit av och jag får således ställa kameran på en sten och hoppas på det bästa. Snabbt väger jag gäddan till 7.3 kilo och försöker efter det att återutsätta den. Det går inte alls bra. Gäddan verkar mycket medtagen av det kalla vattnet och den hårda kamp som hon bjöd på. Efter ungefär en halvtimme är mina händer lika röda som ketchup och jag har för länge sedan förlorat all känsel i dem. Det går några minuter till innan fisken äntligen simmar ner i det kalla vattnet igen. Jag drar på mig dubbla yllehandskar och försöker få upp värmen i händerna. Efter några minuter börjar det bulta sådär härligt i dem, känseln och funktionen återvänder och inom kort kan jag sätta ut spöna igen.
Det går en kvart utan att något händer. Jag känner på bromsarna på rullarna och konstaterar att de står bra. Man ska variera farten när man trollar. Att öka eller sänka farten några sekunder utlöser ofta hugg. Jag ökar motorns varvtal, farten går upp till 2.2 knop när det plötsligt hugger. Det är ett stenhårt hugg, spöet niger djupt men rullen ger inte ifrån sig någon lina och nu går saker och ting väldigt fel väldigt fort. Med en ljudlig smäll går, till min stora förvåning, spöhållaren av och spöet flyger i sjön. Jag glömmer bort att jag är ensam i båten, ensam på vattnet och att det är 1-2 grader varmt i vattnet. Det enda jag ser och tänker på är en utrustning för ungefär 2000 kr som är på väg att förloras med en eventuell 10-kilos gädda i andra änden. Jag gör en hastig, mycket oförsiktig, rörelse och sträcker ut mig allt jag kan i syfte att få tag i spöet (vilket jag får) när det som absolut inte får hända ändå händer. Mina 105 kilo (plus kläder) faller överbord och i fallet drar jag med mig ekolodet vars fäste brakar när min lekamen rasar över det. En enda tanke går genom mitt huvud när det iskalla vattnet strömmar in i flytoverallen:
”Nu går det åt helvete.”
Det här är många ensam-trollares (inklusive undertecknads) mardröm. Att falla i vattnet långt från land, när det är två grader i vattnet, man är ensam och motorn fortfarande går (vem använder dödmansgreppet?) innebär med ganska stor sannolikhet att man blir fiskmat. Man dör helt enkelt. En människa klarar inte många minuter i vatten som är 1-2 grader varmt.
Jag får en ordentlig ”kallsup” och kommer hostandes och spottandes upp till ytan. Jag vet att jag är riktigt illa ute nu. Änglarna är på och rycker i mig, men jag är inte redo än.
På något märkligt och mirakulöst sätt lyckas jag få tag med vänstra handen i båtkanten (i högra har jag spöet) och jag vet att det är allvar nu. Jag kan dö här. Jag måste upp i båten och det snabbt. Motorn går fortfarande med växeln i och jag blir bogserad. Spöet kastar jag in i båten och tar tag i båtkanten med högra handen. Flytoverallen går sönder när jag med stora ansträngningar kravlar upp i båten. Jag blir liggande några sekunder på durken och hostar våldsamt för att befria lungorna från det vatten som jag andades in, när spöet på nytt är på väg ner i vattnet. Fisken sitter fortfarande på och nu agerar jag instinktivt. Jag fryser något fruktansvärt och skakar i hela kroppen och bara vevar hem så fort jag kan. Ännu en smällfet gädda kommer in till båten. Kanske jag är galen (en del påstår det) men jag ägnar faktiskt några sekunder åt att väga fisken. Jag låter som Sir Väs:
”Sssssex kkkomma tttre kkkilo…” stammar jag högt för mig själv och ger den friheten åter.
Det finns några saker man måste undvika på sjön och i synnerhet i nödsituationer. En av dem är panik. Panik är livsfarligt och i en nödsituation kommer den snabbt att förvärra saker och ting. Tack vare utbildning och erfarenhet törs jag påstå att jag aldrig drabbas av panik. Utbildningen och erfarenheten lär den enskilda människan att handla rationellt, att göra det som behövs för att överleva.
I den situation som jag är i nu är det viktigt att snabbt komma iland och få upp värmen. Men inte vilket land som helst, och inte på vilket sätt som helst. Jag kör den på vattnet osynliga väg (men som GPS:en visar tydligt) hem som jag alltid kör, i den hastighet som jag alltid kör när jag ska hem. Min kroppstemperatur är låg, men inte livshotande låg. Jag har, under rådande omständigheter, tämligen mycket tid på mig innan jag blir alltför nedkyld. För att hålla kroppstemperaturen uppe så mycket som möjligt så försöker jag att röra på mig hela tiden.
Nedkylning (hypotermi) är ett mycket farligt tillstånd där både muskler, inre organ och hjärna drabbas. Man blir (bland annat) omtöcknad, förvirrad, får svårt att röra sig och får (till följd av de två förstnämnda symptomen) problem att fatta vettiga beslut. Kan man inte fatta vettiga beslut längre är situationen direkt livshotande och det är oftast vid den punkten som människor börjar dö, trots att de rent fysiska förutsättningarna mycket väl tillåter överlevnad. Kort sagt: Agerar man korrekt överlever man. Agerar man felaktigt dör man.
Jag handlar, trots förutsättningarna, effektivt och rationellt. Ordentligt nedkyld, rejält mörbultad, oerhört blöt och mycket förbannad kommer jag dock iland och in i bilen. Iförd ett fåtal klädesplagg åker jag hemåt glad över att leva och åt två fina gäddor.
Och alla ni som vill mig ont och önskar livet ur mig får vänta till en annan dag. Jag kom hem, jag överlevde och imorgon är jag (trots att det är julafton) ute och fiskar igen medan ni sitter vid julbordet och vräker i er mat…