Artikel ID: 16
Datum skapad: 2007-07-24
Datum senast ändrad: 2009-05-12
Rubrik: Sommartrolling
Författare: Kaparn

Det är mitt i natten och jag ligger vaken. Trots att jag är trött så arbetar hjärnan för högvarv. Tankarna handlar om hårda hugg på djupriggarna, så hårda att båten skakar. Jag ser för mitt inre öga hur blylodet kommer upp sargat av vassa tänder. Jag kan höra Mike skrika:
”Jävla gäddjävlar! Jag ska sätta tvånollor på blyloden!”
Vi har haft hugg på blyloden i flera år. Nästan alla huggen har kommit under sommaren när vi trollat gös. En sommar hade vi över 15 hugg på blyloden. En av dagarna hände det två gånger och Mike var vansinnig. Vi tror att det är gäddor som hugger på dessa fyra kilo tunga blylod. Men som Jorma sa:
”Det kan även vara gös…”
Vi har pratat om att göra något åt det. Men vad? Krokar på blyloden känns inte realistiskt. Fastnar en stor gädda ihop med blylodet så knäcker vi förmodligen bommen på riggen. Den mest konkreta teorin har varit att vi ska köra riktigt stora beten på samma djup som vi brukar köra riggarna på. Problemet har varit att hitta beten som är lika stora, eller större, än blyloden.
Min hjärna jobbar vidare och att sova är omöjligt. Min panna är svettig och jag tänder lyset. Något måste göras åt detta. Jag rotar runt i lägenheten efter beten som är större än blyloden och hittar ett par som är sjukt stora. Jag går ut på Internet och där hittar jag fler monsterbeten. Jag gör ett par beställningar. Notan hamnar på över tvåtusen. Men det är värt konstaterar jag.
Jag plockar fram mobilen och skickar ett SMS till Rob och beskriver mina tankar och vad jag planerar. Svaret kommer efter 30 sekunder och lyder:
”Jag är på!”
Det går några dagar innan beställningen anländer. Jag och Rob träffas hemma hos mig. Rob har köpt stora beten han också. Vi moddar dessa monsterbeten för att de ska fiska ännu bättre, laddar multirullarna med 0.36 mm tjock flätlina, tillverkar 70 cm långa tafsar av titan med lås som klarar 190 lbs (86 kg), sätter i ett nytt band i videokameran, riggar betena med Owner-krokar i storleken 2/0 och urstarka trevarviga fjäderingar. På ett bete har Rob krokar som är ännu större och jag frågar:
”Vad är det för storlek på de där?”
”Tvånollor tror jag…” svarar Rob.
Jag håller upp en tvånolla bredvid Robs monsterkrokar och han svarar:
”Hmm… Nej det är kanske trenollor eller fyrnollor… Eller kanske större…”
Vi skrattar. Nu är vi redo och nu jävlar ska gäddorna (eller gösarna) få se på fan.

Vi sjösätter båten och drar ut över vattnet. Jag kör mot ett område där vi haft ett flertal hugg på blyloden. Vi sätter ut våra monsterbeten.
”Fan det pirrar i kroppen…” säger Rob och flinar.
”Ja verkligen. Det här känns spännande. Undrar om det kommer att hugga…” svarar jag med ett leende.
Det tar en kvart innan hela båten skakar till av ett våldsamt hugg. Fisken tar lina och Rob greppar spöet. Det är en tung och stark fisk som inte tänker ge sig frivilligt. Den kämpar hårt och minuterna går. Rob pressar som vanligt hårt och snart är den inne vid båten. När den ser båten blir den rädd och skickar på en rusning mot botten. Den går där nere och stökar en stund innan pressen från ett 20 lbs djupriggs-spö blir den övermäktig. Den kommer upp i ytan och landningen går utan problem. Vi skrattar och jublar. Äntligen får vi se en av de fiskar som i flera år attackerat våra blylod. Den har betydligt bredare rygg än de ”vanliga” sommar-gäddor vi sett tidigare. Vi är överens om att denna gädda tillhör en liten skara speciella gäddor som lever och jagar pelagiskt. Och finns det en, så finns det säkerligen fler och ännu större.
Återutsättningen går utan problem och vi trollar vidare. Det hugger bra (med våra mått mätt) under merparten av dagen. Detta är inget mängdfiske och sex gäddor är mer än väntat. Förvånade över resultatet tar vi upp när det börjar skymma, mycket nöjda med dagen.



Det är dagen efter det lyckade gäddfisket. Rob har fått förhinder och kan inte fiska. Jag ringer Pepson. Fördelen med ett Team är att man nästan alltid har folk som vill fiska.
Vi åker vid lunch, spända av förväntan. Vi åker till det område som gav bra med fisk under gårdagen innan vi sätter ut spöna. Det går ett par timmar utan att något händer. Tvivlen börjar infinna sig.
”Var gårdagen bara en slump? Ren tur? En lyckträff?” tänker jag för mig själv.
Pepson är som vanligt tyst och tålmodig. En stund senare hittar vi något som alltid känns hett; betesfisk. Ekolodet berättar att vi har ett mycket stort stim med betesfisk under båten.
”Nu jävlar kommer det att hu…”
Jag hinner inte avsluta meningen innan det hugger på två spön samtidigt. Båten skakar. Vi kastar oss över varsitt spö. Nu blir det roddigt. Pepsons fisk verkar vara något mindre och han drar på hård broms och pumpar hem den snabbt. Han krokar av den i vattnet utan att väga den.
”Under fem kilo” säger min unge vapendragare kort och greppar videokameran. Min fisk är trettio meter ut från båten och går och kör hårt efter botten. Rullen knarrar. Jag drillar med ett 25 lbs djupriggs-spö och en rulle som är fräst ur ett stycke aluminium. Rullen är laddad med flätad lina som klarar nästan 30 kilo. Det är starka och tåliga grejer som är byggda för en enda sak; att tämja stor fisk med. Fisken är stark men med de här grejerna har jag full kontroll. Fisken tar sats från tio meters djup och går upp i ett mäktigt hopp. Men en Owner ST-36BC i storlek 2/0 sitter väl förankrad i mungipan. Trots att jag drillar en av mitt livs största fiskar är jag inte nervös. Jag är förberedd och vet att utrustningen pallar med det här. Jag tar det lugnt och låter fisken hållas. Inom kort är den vid båten och Pepson håvar den skickligt. Vi väger den som vanligt i en blöt IKEA-kasse och kan med hjälp av två kontrollvägda vågar fastställa vikten till 9.0 kg. Snabbt släpper vi den fri igen. Vi är glada. En idé har fungerat och det är mycket tillfredställande.
Jag byter bete på ett spö. Pepson tittar tvivlande på mig när jag plockar fram ett moddat bete som förmodligen är större än något annat bete han tidigare har sett.
”Det… Det är större än ett blylod…” stammar han fram.
”Ja precis. Det är det som är meningen.” svarar jag.
”Går det att få fisk på det där?” undrar Pepson.
”Ska testa nu.” säger jag.
Vi vänder båten och siktar mot platsen där gäddan på 9.0 kg högg. Betesfisken står kvar och det smäller direkt på mitt mega-monster bete. Båten gungar till av det våldsamma påslaget, rullen skorrar och jag greppar spöet. Det är tung-gung. Spöet niger djupt. Några mycket hårda smällar går igenom spöet.
”Undrar vad fan det där var... Kanske fisken slog betet mot något och en krok släppte…” tänker jag för mig själv men tydligen säger jag det högt för Pepson svarar (som vanligt lugn som en järnspis):
”Kanske. Men det är lugnt. Du har den.”
”Hur kan denna 17 årige pojk vara så lugn? Hur har han skaffat sig denna trygghet och självsäkerhet? Och hur kan han vara så säker och samtidigt vara så ödmjuk?” undrar jag för mig själv och inser att Pepson mentalt befinner sig på en plats som jag ständigt söker. Och han är bara 17 år. Häpnadsväckande.
Jag väcks ur mina tankar av att gäddan gör en rusning mot botten. Minst tjugo meter lina tar den innan jag får stopp på den med hjälp av rullens broms. Jag lyckas vända fisken och vinner nu åter lina.
”Kom igen din jävel…” säger jag tyst.
Gäddan svarar och skickar på en till rusning. Det är en sak att drilla en gädda när vattnet är kallt, fisken orkar inte så länge då. Det är en helt annan sak när vattnet är varmare, fisken är argare och starkare. Den orkar betydligt mer. Med tio meter vatten under buken blir fighten mer rättvis för fisken. Den kan använda sina krafter fullt ut jämfört med om det är grunt vatten. Den här gäddan vet tydligen om detta för den ger allt. Men sakta men säkert tröttar den ut sig. Precis som vilken levande varelse som helst så tar krafterna slut förr eller senare. Jag vinner lina igen och snart är den vid båten. Fisken är totalt slut och Pepson håvar den enkelt. Den väger 10.0 kg och är min tredje ”tia”. Min första ”tia” i ”varmt” vatten. Gäddan är 111 cm lång, bara 1 cm kortare än mitt personliga rekord på 12.1 kg. Men sommar-gäddor väger mindre än gäddor fångade på hösten, vintern och våren på grund av bland annat rombildningen. Dessutom förbränner fisken födan mycket fortare när vattnet är varmare. På kontinenten väger man oftast inte gäddorna, man mäter dem bara. När man pratar om personliga rekord på kontinenten är det nästan uteslutande längd som räknas. Man pratar om hur lång gädda man fått, istället för att som i Sverige prata om vikt. I vilket fall som helst är det en vacker gädda. Efter att ha vilat sig i några minuter i vattnet vid båtkanten slår hon till med stjärtfenan och simmar ur mitt grepp. Detta är ett tecken på att fisken återhämtat sig. För säkerhets skull stannar vi på platsen en stund för att vara säkra på att fisken inte flyter upp i ytan och dör. Att en sådan vacker fisk skulle dö skulle vara en tragedi för oss. Men erfarenheten har visat oss hur vi ska hantera fisk. Vi är duktiga på C&R eftersom vi praktiserat det i många år och det är sällan vi misslyckas. Vi fiskar vidare runt stimmet med betesfisk och vi får fler gäddor. När det börjar skymma tar vi upp och åker mot rampen. Team Einherjar har tagit ännu en ”tia” (mitt i sommaren dessutom) och det känns härligt.



Efter gårdagens resultat känner vi att vi har full koll på läget. Nu är vi tre i båten och det innebär att vi kan låta en person sköta den digitala videokameran medan den andre personen drillar och en tredje person tar hem spön och styr båten.
Rob siktar tydligen på de största gäddorna för han tar fram det största betet han har och sätter på det på den 70 cm långa titan-tafsen. Jag flinar och tar ett mindre (bara drygt 25 cm och lite över 100 gram) bete. Vi flinar mot varandra, väl medvetna om varandras avsikter. Jag kör mot gårdagens ”hot-spot” och det hugger omgående för både mig och Pepson. Rob får filma dubbeldrillen. Timmarna går och det hugger bra på mitt spö.
”3-0” säger jag med ett flin och tittar på min svåger.
Rob tar på sig sitt bästa pokeransikte och sätter ut sitt mega-monster bete igen.
Det går ett par timmar till. Pepson sätter nytt personbästa och jag utökar min ledning med två gäddor till.
”5-0” säger jag till Rob och blinkar med ögat.
Rob mumlar något ohörbart och jag skrattar.
Vi trollar vidare och det hugger bra. Jag Pepson får dubbeldrilla igen. Kort därefter tar jag min sjunde gädda och jag utbrister nöjt:
”7-0. Hur känns det att vara FF Rob?”
Rob skrattar. Han är van vid psykningar. Envist kör han vidare med sitt mega-monster bete.
Det går någon timme utan hugg. Dagen börjar gå mot sitt slut. Men plötsligt börjar Robs rulle att knarra. Linan matas ut och jag utbrister:
”Botten…”
”Nej det är fisk!” svarar min svåger.
Pepson tar hem övriga spön och jag filmar och styr båten. Rob tar alltid sina fiskar hårt och denna gång är inget undantag. Hans 20 lbs djupriggs-spö står som en pilbåge när han sätter in stenhård press. Vi förstår att det är en större fisk på gång. Fisken går upp i ytan och stökar. Vi ser att den är fin. Den ser kort ut men den är mycket stark. Minuterna går och Rob drillar skickligt. Han pressar utrustningen maximalt och vinner lina hela tiden. När fisken kommer in till båten har den krafter kvar och nu ställs Robs kunskaper på prov. Fisken rusar in under båten och Rob drillar med spöet halvvägs nere i vattnet. Videokameran förevigar denna härliga kamp mellan människa och djur. Men kampen slutar så som den oftast gör; gäddan hamnar i ett mjukt och knutlöst håvgarn. Det är en kort gädda, endast 105 centimeter men den är i otrolig kondition för att vara en sommargädda. Förmodligen är den full av den betesfisk som ekolodet skvallrat om. Tre femtedelar av Team Einherjar jublar när den (på två kontrollvägda vågar) vägs in till 10.1 kg. Robs fjärde ”tioplussare” och ännu en stor gädda för Team Einherjar. Jag säger:
”Alla kan ta EN tia. Men när man kan upprepa det om och om igen då är det ett bevis på kunskap och skicklighet.”
Detta var en fantastisk avslutning på dagen och vi bestämmer oss för att ta några vilodagar och sen köra några långa pass nästa vecka.